April fools

Bloggen hade tänkt att skriva ett inlägg om Lövens länsrivaler med anledning av dagens datum. Men efter händelserna i Helsingborg och även igår på Friends arena har årets "April fools" iaf för mig fått en annan innebörd.

Några av de riktiga skämten, eller snarare idioterna, tycks nämligen återfinnas i närheten av idrottsevenemang, och då framförallt svensk fotboll. Alla vi som följer Björklöven, eller något annat lag i någon annan sport, kan kanske föreställa sig det fullständigt absurda och fasansfulla att plötsligt bli attackerad bara för att man håller på ett visst lag.

För mig återfanns en känsla av;- vad spelar det för roll, egentligen? Det är olika färger och märken på halsdukarna. Men det är samma spelare och tränare som vandrar runt i klubb efter klubb. Det är inget som någon ska behöva bli misshandlad eller dö för.

Samtidigt- Det våldsverkarna gör; om det nu är direkta påhopp, stormar planen, använder pyroteknik eller vad det nu kan vara, har egentligen ingenting med själva sporten att göra. Det är personer som har hittat ett sällskap där det finns våld med i kulturen och som rättfärdigar att man gör det man gör för att man står upp för klubben.

Det är bara trams. All våldsverkan, eller pyroteknik eller för den delen aggressiva tifon som stör eller förstör är bara negativt för den egna klubben. Det leder till att vanliga supportrar börjar att dra sig för att besöka matcher, det kostar pengar för klubbarna att städa upp och reparera, och att betala med poäng eller pengar för vad några enstaka tycker är att stå upp för klubben.

Det är i tider som dessa det gäller att rannsaka sig själv och den egna klubben. Vad står man för och vilken kultur bär man själv och klubbens supportrar vidare? Kultur är något som hela tiden återskapas, och vi är alla ansvariga för att föra den vidare och att den ska utvecklas på rätt sätt.

För att vara delaktig i en klubb, att ha hjärtat slåendes för vissa färger, är egentligen något väldigt fint och förbrödrande. Vi supportrar har en historia med vårt lag, vi upplever en gemenskap tillsammans, vi har vårt lag som en social arena där vi träffar vänner och skapar nya vänskaper.

Det behöver inte alls betyda att man ska vända taggarna utåt. Låt idrottsmännen och -kvinnorna göra upp på planen, och låt oss på läktarna hjälpa dem fram. Vi supportrar kan gärna göra upp i att överrösta varandra, men låt det stanna där.

Alternativet, om det inte fungerar, är stängda matcher likt de man har haft i kvalserien nu mellan Stockholmslagen. Hur tråkigt skulle inte det vara? Hur har vi i Löven under de två åren i ökenvandringens land, div 1, inte längtat att få spela mot lag som har supportrar som bryr sig? Som följer med sitt lag på bortamatch och gör sig hörda?

För mig är det respekt. Även om jag vet att vi inte har samma lag som vi hejar fram så delar vi samma passion till laget i våra hjärtan och till sporten. Man har en broder eller syster som är insatt och som man kan diskutera hockey med.

Jag hoppas på något sätt att utvecklingen går att vända. Ska det hända måste vi göra det tillsammans. Vi kan inte acceptera våld i någon form.